Måndag 10.52
Jag tittar mig i spegel och ser för en gång skull hur jag ser ut. Och jag tycker det är läskigt. Jag ser så liten ut, så ung. För liten för att se ut så här. Rött läppstift, lite väl kort kjol, skarp svart lugg. Det är inte så att jag har vuxit upp utan att jag har märkt det. Jag har följt varje förändring med häpnad, tagit mig tid att gå igenom mina värderingar och tankar. Så jag vet ju faktiskt hur jag hamnade här. Men när jag tittade mig i spegel nyss, var det något som inte stämde. Och jag kan inte sätta fingret på det. Var det blicken, ögonen som sorgset titytade fram under eyeliner och mascara, eller är det min osäkerhet som faktiskt tagit sig upp till ytan?
Jag ser ut som Snövit, om jag får säga det själv. Blek, mörkt hår, röda läppar, vilse och godtrogen. Eller som ett Skrutt. Livrädd, ensam och alldeles för feg för att göra något. Men jag kan lika gärna vara Superwoman, med sitt mörka hår och awesome powers, skitsnygg, superstark och en riktigt awesome tjej. Jag vet inte. Jag bara babblar. Jag undrar hur länge det kommer hålla i sig. Dragningen till mörka kläder och att vara "annorlunda". För även om jag lätt kan gå i blåjeans, vit t-shirt och lätt sminkad, precis som vem som helst, så känner ajg fortfarande av den där tjejen för tre-fyra år sen. Hon med kolsvart hår, kolsvarta ögon, nitbälten och randigt. Vi vet vem jag pratar om. Hon finns fortfarande inom mig, känner sig fortfarande utanför, orginell, unik.
Jag vet inte hur ni ser mig. Jag vill egentlgien verkligen veta det. Jag vill veta hur era tankar om mig vandrar, vad dom säger. Om mig som person, om min stil, allt. Och om sanningen ska fram, och det ska den, så bryrjag mig oerhört alldeles för mycket om vad folk tycker om mig. Faktiskt. Gott som ont, allt tar jag åt mig.
Kan man ha nyårslöften, även om de är lite sena? Det är ett löfte iallafall, ni förstår. Jag ska vara ärlig, om allt och alla, framförallt med mig själv. Jag ska inte ljuga, eller dra ut på sanningen.
Och faktiskt har jag redan börjat med det. Det känns jävligt bra ska ni veta. Det känns friskt och starkt.
Och sen sänder jag en mental-kram till er som varit med mig under dessa sex år. Även om ni försvunnit, lagts till eller fortfarande är kvar. Tack.
Jag ser ut som Snövit, om jag får säga det själv. Blek, mörkt hår, röda läppar, vilse och godtrogen. Eller som ett Skrutt. Livrädd, ensam och alldeles för feg för att göra något. Men jag kan lika gärna vara Superwoman, med sitt mörka hår och awesome powers, skitsnygg, superstark och en riktigt awesome tjej. Jag vet inte. Jag bara babblar. Jag undrar hur länge det kommer hålla i sig. Dragningen till mörka kläder och att vara "annorlunda". För även om jag lätt kan gå i blåjeans, vit t-shirt och lätt sminkad, precis som vem som helst, så känner ajg fortfarande av den där tjejen för tre-fyra år sen. Hon med kolsvart hår, kolsvarta ögon, nitbälten och randigt. Vi vet vem jag pratar om. Hon finns fortfarande inom mig, känner sig fortfarande utanför, orginell, unik.
Jag vet inte hur ni ser mig. Jag vill egentlgien verkligen veta det. Jag vill veta hur era tankar om mig vandrar, vad dom säger. Om mig som person, om min stil, allt. Och om sanningen ska fram, och det ska den, så bryrjag mig oerhört alldeles för mycket om vad folk tycker om mig. Faktiskt. Gott som ont, allt tar jag åt mig.
Kan man ha nyårslöften, även om de är lite sena? Det är ett löfte iallafall, ni förstår. Jag ska vara ärlig, om allt och alla, framförallt med mig själv. Jag ska inte ljuga, eller dra ut på sanningen.
Och faktiskt har jag redan börjat med det. Det känns jävligt bra ska ni veta. Det känns friskt och starkt.
Och sen sänder jag en mental-kram till er som varit med mig under dessa sex år. Även om ni försvunnit, lagts till eller fortfarande är kvar. Tack.
Kommentarer
Trackback
