Baby Stardust

Jag är på brutalt dåligt humör, utan anledning. Jag är sur på alla just nu, men mest mig själv för att jag är som jag är. Och sen blir jag ännu mer trött och irriterad på Arga Snickaren på tv. Vad är poängen med att klaga på folk, på exakt allt det gör och har gjort. Och jag tänker bara klaga i dethär inlägget, så om du inte är på humör, så gör något annat.
Jag är trött på mig själ. Jag är trött på min kropp, mina kläder, mitt humör. Egentligen vet jag att min kropp är okej, men jag ser fel överallt, hela tiden. Men det vågar jag faktiskt inte tala om, för orka lyssna på något så ytligt som någon som klagar på sin kropp. För sånt är egentligen inte okej. Jag tycker inte det iallafall. För ajg känner mig alltid obekväm och hemsk när man pratar om sin kropp över huvud taget.
Nu har jag kommit till detcdär stadiet då allt är grått och trist, och allt är bara emot en. Jag längtar inte efter någonting, eftersom allt är lika skitigt och trist överallt. Och min inställning hjälper verkligen till här.
AHH! Jag vill verkligen verkligen verkligen göra något annat på dagarna! Jag vill ha sommar, jag vill ha klänning, jag vill cykla, jag vill ha picnic med grillad kyckling och chokladbollar, jag vill vara blond och varm!

Det börjar bli bättre nu, men inte helt. Fortfarande irriterad på folk. Ska titta på dokumentärern om L Winnerbäck, sen tänker jag fan sova.