Baby Stardust

I övrigt har jag ekonomikris, once again. jag villvillvill till pojken över valborg. Saknar honom massor, och jag är pepp på att åka bort, och hem till älsklingen låter som en bra destination. Gillar inte att mina biljetter hamnar runt 600.800 kr, medans hans hamnar på 300 cirkus. Livet är orättvist. Iallafall. Tänkte skriva ett sånt där ambitiöst blogginlägg, men min internetuppkoppling failar (snyltar på grannens trådlösa) så vi får se hur långt jag kommer..

Men det här med människor och deras sociala status är något jag har funderat lite över till och från under den senaste tiden. Hur en person kan vara ett hatobjekt, mobboffer, hackkyckling, u name it, i exempelvis i skolan, för att senare möta sin älskade och vara den där underbara, fria personen som han/hon egentligen är. Folket i A-skola tillexempel.. Aldrig att dom skulle kunna se mig med pojkvän och en hel drös av vänner som faktiskt älskar mig.

Eller fjortisen som kindpussar varenda själ hon träffar, ändå lyckas ha ett stabilt förhållande i två år. har det något att göra med att man är mer sig själv, eller någon helt annan, i umgänge med den man har känslor för? Det varierar säkerligen oerhört mycket. 

Men om det är så här då, att man är mobbad i skolan, har inga vänner utanför, eller någon stans alls, och familjen är fucked up, är man då dömd till att misslyckas socialt resten av livet? Eller handlar det helt enkelt om att träffa den där som släpper på alla spärrar och låter livet flöda?

Satan vad jag blev djup nu då.. Fan, jag vet inte. mina spekulationer med mig själv leder ingen vart.

Jag tror det handlar rätt och slätt om fördomar. För inte kan den där fågelliknande killen i alldeles för små byxor hitta någon som älskar honom högre än allt annat? Jag vet att det låter hemsk, men jag tänker faktiskt så.

men som sagt, på senare tid har min syn på saker och ting ändrats radikalt, och jag har mina misstankar om varför. Men hur som haver, jag tror att kontorets lilla gråa mus som alltid lycka spilla kaffe över skitviktiga dokument har en pojkvän, eller rent av flickvän, som väntar på henne där hemma, för att senare på kvällen ge sig ut på en nattklubb och dansa på borden. Eller så är det så att hon går hem till sina 3 katter och nudlar, dricker ett glas rödvin framför Så ska det låta.

Usch, jag blev deppig av att tänka på det sista. Jag har väldigt lätt för att få extrem ångest för andra människors liv och val, och framförallt för att skämmas för deras skull. Inte världens bästa, jag vet, men jag antar att vi alla känner det, mer eller mindre.

Nu är det dags att sova. take care